Idag är det 3 månader sedan vi begravde farfar.

Tre månader. Det känns som det vore i förra veckan. Och jag minns. Som det vore i går minns jag hur jag stod där vid skåpet vid gymmet och fick nyheten från Robin om att farfar var döende. Jag minns hur jag tog på min gymnastikskorna. Jag minns hur mamma såg att jag började rasa. Jag minns Mattes ord att vi löser det, jag minns när de båda gav oss möjligheten att åka upp. Jag minns reaktionen jag fick från Robin när jag sa att jag ville åka upp med en gång, jag minns värmen i att han sa att han kände lika dant. Jag minns stunden vi tre fick ihop på sjukhuset. 

Jag minns samtalet vi fick när han väl hade lämnat jordelivet. Jag minns känslan av orden jag läste från Farfar. Jag minns natten innan begravningen, minns när vi gick i en mörk och tyst trädgård och plockade vårblommor.

Jag minns stegen mot krematoriet. Jag minns Andreas ord. Jag känner fortfarande tårarnas brännande känsla i ögonen från när jag la blommorna på hans kista. Jag minns stunden i vad vi viste skulle vara sista gången vi var på farfars tomt.

Allt det känns som igår, som det nyss hände.

Det har gått tre månader sedan vi sa vårt allra sista farväl till farfar. Och jag saknar han så otroligt mycket. Så.otroligt.mycket.

Men som farfar en gång sa till mig, när vi två pratade om min saknad till mormor och min sorg över att hon inte längre fanns... Då sa han att saknaden kan också vara något fint, det är ett tecken på att er relation var på riktigt, att den var varm, stark och betydelsefull. 

Och det är sant.