I går satte Willy i halsen. En godispinne han brukar äta varje dag. Plötsligt ser jag att något är fel, han gnäller till och vankar, klättrar upp på mitt ben och försöker berätta något som jag inte förstår. Han försöker spy och han drar sig i panik bort. Jag ropar på mamma och säger att något är fel på Willy. Hon rusar till honom och stoppar direkt fingrarna i halsen på honom. Hon känner något men kan inte få tag på det. Willy har fradga och panik.

Vi slänger oss i bilen, mamma sätter sig med willy och jag kör. Jag kör för fort, för aggressivt och för stressat, men jag bryr mig inte. Jag hör bara hur mamma kämpar för att hålla willy lung, försöker hjälpa han få någon form av syre alls och jag hör hur hon ber mig köra fortare. 

Vi kommer fram till vetrinärkliniken där jag tar Willy i famnen och springer in och bryr mig inte om någon av de människor som står i kö, jag ropar bara att min hund har satt i halsen. Den fantastiska personalen tar direkt willy till sig, och inom loppet av några minuter är Willy nedsövd och intuberad så de kan hjälpa han med andningen.

Dock får de inte tag på matbiten när de försöker gå genom munnen, det satt allt för långt ner.

Det blir en akutoperation där de får skära upp och gå genom magsäcken för att nå biten. Biten sitter endast från 6 cm från mynningen och det satt riktigt fast. 

En helvetisk tid följer av väntan

Men willy klarar det. De fantastiska teamet på kliniken får rätt på det.

Klockan började bli mycket och kliniken skulle snart stänga men willy var inte redo för att åka hem och då var alternativet att ta honom till Helsingborg. Men en av de fina veterinärerna väljer att ta med willy hem till sig över natten ♡ Hur fint var inte det?

Vi får hälsa på en groggy Willy som ligger med dropp under varma filtar. Och det var en lättnad att få se honom, få röra honom. 

Halv tio i dag fick vi åka hem till veterinären och äntligen hämta vår älskade lilla hund. Vi möts av en omplåstrad, lite vinglig Willy som försiktigt närmar sig oss med en svagt viftande svans. Vetrinären ger oss uppdatering och berättar vad som kommer krävas nu de närmaste dagarna gällande mediciner (antibiotika x2 då risken är stor att det blir bukhinneinflamation), mat, näringsdryck, plåster av olika slag. 

På sig har han fått ett plåster på ena frambenet som ska ge han smärtstillande de kommande dagarna, men i väntan på att det skulle börja verka så fick han en sista morfinspruta. Det resulterar till en ännu vingligare och groggy Willy såklart.

Vi skänker vår tacksamhet till veterinären och lyckligtlottade bär vi in willy i bilen för att få köra han hem.

Och han sov. Och sov. Och sov.

Men nu börjar Willy vakna till, han är intresserad av den lilla maten han får (en matsked blötfoder var 3dje timme) och nu i kväll har han även igen börjat ta sig själv upp och ner från soffan.

Det är skönt att se han börja vakna till mer, men nu kommer det ändå vara lugna dagar en tid framöver. Vi får försöka se till att han är lung, hålla rätt på mat och dryckintag, hålla koll på smärtstillande plåstret, vanliga plåstret över stygnen och ge han antibiotikan. Och allt det gör vi med glädje. För det gör vi för att vi har varit lyckligt lottade att få ha kvar Willy vid liv. Vi ska passa upp och ta hand om honom, för tack och lov kan vi det. Vi fick behålla honom ♡

Det har hänt massor annat denna dagen, mycket roligt. Men det får jag berätta om i morgon. 

Ikväll behövde jag bara få berätta för er som inte vet och för er som endast hört en del.

Och skicka ut de varmaste tacksamheten till alla er som funnit där. 

Allt ifrån min underbara mamma som vi har att tacka för att vi hann in i tid, för hennes lung, för hennes kraft och hennes handlingar för att hålla willy vid liv. 

Till vetrinärkliniken i Ängelholm som direkt hjälpte Willy, som utan att tveka satte in resurser för att rädda honom. För värmen i ert bemötande, för att ni tog steget längre och gav han vård och tillsyn även på natten.

Till syster som stöttade och tog tag i allt det praktiska som jag inte kunde tänka på längre, till felicia som jag fick vräka ur mig alla känslor mitt i stormen, till er båda som gav mig andrum när det behövdes som mest.

Till Pia som ställde upp att ta hand om han nu i eftermiddag/kväll då vi var iväg.

Till alla er, alla som hört av er, ställt upp utan att tveka, till er som hört att något varit fel och tagit er tid att höra av er. Ni är guld värda. Jag älskar er alla och är så otroligt tacksam för er min kära familj och vänner ♡

Och jag är så, enormt,evigheters tacksam över att Willy klarade sig. Att vår älskade lilla Willy fick stanna kvar hos oss ♡ 

Älskade lille vän, skräms aldrig så igen ♡