Ensamhet

 
Jag inser att det är tyst runt mig. Både här på bloggen men också i mina sociala medier.
Jag önskade att jag kunde säga att det är för att jag är så upptagen med allt annat, men det vore inte hela sanningen. Det är absolut mycket som händer nu, med revyn, med flytten, med väsenvandringen, jobbet, utredningar, operationer, ögonkollar och så vidare.
Men stor del av min tystnad är på grund av ångest.
Jag mår inte så bra just nu. Kan tyckas som en ond cirkel då en hel del av det jag gör skapar stress som i sin tur skapar mer ångest.
Men det hela går längre än så. I våras blev jag nedstämd igen, så pass att jag fick börja med en ny medicin och remiss skickades för vidare utredning. Sedan drabbades jag i sommras av kraftig anemi. Dessa två passar inte bra ihop och de sitter dessutom kvar mycket längre än man önskat. Jag känner av de fortfarande. Jag har börjat träffa en läkare på psykriatrimottagningen i Halmstad och de bytade ut ena medicinen, så jag håller nu på att vänja mig vid en ny medicin, något som alltid är lite jobbigt, och det är ännu värre när det redan var tungt i sinnet.
Utredningen till varför min kraftiga anemi uppstod är ännu inte klar, det har gjorts röngten, undersökningar, tester, gastroskopi hitills, som inte visat något avvikande. Näst på tur är gynokologisk nogrannare undersökning och koloskopi, dessa är det dock lång väntetid på, så det kommer dröja innan den utredningen kommer vara klar. Så även det kan ge mig trötthet och ångest. Jag ska kolla hur blodvärderna är om en vecka eller så, så får vi se om jag ligger inom en ok gräns där eller inte.
Men ut över det, så har vi haft en riktigt tuff ekonomisk kris här hemma vilket har gjort att vi tagit stora beslut som varit enormt påfrestande psykiskt. Vet att det kommer bli bättre, men det var en jobbig resa att ta sig. Nu är vi en och en halv vecka kvar från att flytta. Men jag har inte ens packat hälften av sakerna i huset, ännu mindre gått igenom förrådet. Det ger enormt stress inom mig som lamslår. Dessutom är de inte färdiga i vår nya lägenhet så vi har inte gått in där för att själva börja fixa där, tanken är ju att vi ska sätta upp två väggar för att skapa ett till rum plus måla alla väggar i hela lägenheten, innan vi flyttar in. Vet inte riktigt NÄR vi ska hinna det? Dessutom är frågan med vårt nya förråd inte färdigställd heller, det är ett pågående projekt som även det har sinkat mina planer på hur den här flytten skulle kunna bli smidig. 
Vi är i slutskedet inför revyn nu med. Vi spelar på lördag och söndag. Det betyder att det är så enormt mycket saker som måste fixas nu på väldigt kort tid. Så mycket som ska skapas, köpas, flyttas, fixas, riggas, trixas etc. Ut över det försöker vi göra allt för att faktiskt få dit publik. Det går enormt trögt och jag önskar så att vi kunde få den publiken jag tycker vi förtjänar. Årets revy är en grymt bra föreställning, och förtjänar att få besökare som kommer! Det är stress och ångest. Vi har heller ingen scenpersonal vilket skapar ännu mer stress och ångest. Hjälpte inte heller att det var en tråkig händelse skapad av några obehandla män som snackade skit framför en under förra repet. Försöker skaka av mig, men som den känsloperson jag är så sätter sig allt.
Jag tampas med det, precis som jag tampas med alla ifrågasättande, alla tonskillnader i folks tal, agerande och åsikter sagda på ett vist sätt, och så vidare. Allt sätter sig hos mig. Och jag analyserar allt hundra gånger mer än vad som är nyttigt för någon.
Nu när jag mår så dåligt så är jag dessutom ännu känsligare, har ännu svårare att distansisera mig från mina känslor utan går upp i allt som kommer hela tiden.
Rörigt som fan, vet inte ens vart jag försöker komma.
Men det är mycket.
Och jag är trött. Så trött. Den lilla energin jag har går till jobbet. Sedan orkar jag ingenting. Orkar inte ens vara den mamman jag vill, som leker och tar sig tid till barnen, utan jag bara lägger mig ner. Sover, eller halvsover. Det gör att ingenting blir gjort, vilket ger mig mer stress, vilket ger mig mer ångest.
Idag var jag inte frisk nog för jobbet. Fick sjukanmäla mig. Jag hatar att sjukanmäla mig. Just för att jag bara har ett visstidsanställning. Jag kämpar så för att få ett tillsvidare anställning, och vill bara visa mig duktig och drivande, för att öka mina chanser till en sådan anställning. Men så var jag hemma sjuk i tre veckor (Då jag blev inlagd för anemin och blodtransfutioner) och bara det ser ju extremt dåligt ut! Men så är jag hemma nu IGEN, vilket ju inte heller ser bra ut. Det ger ännu mer ångest. Jag vill bara ha ett bra jobb på samma villkor som alla andra. Men det känns som att just nu kan jag inte ens klara av att hålla mig på den här "duktiga arbetar-sidan" som man förväntas vara på när man är på jakt efter en fast anställning. Inte ens det klarar jag.
Jag slösar bort en hel dag till på att bara ligga i sängen. Värdelös som inte klarar av att jobba. Och sämst som slösat ännu en dyrbar dag som kunde gått till att fixa med flytten, revyn eller barnen. Men nej då, jag gör ingenting. Kan ingenting.
Hur ska jag orka? Hur ska jag hinna packa ner allt på en och en halv vecka? Hur ska jag orka sätta upp vägg eller måla en hel lägenhet? Och HUR ska jag klara av en flyttstädning på det? För att sedan börja med projektet att packa upp på det nya stället?
Hur ska jag få tid till det? Hur ska jag hitta energi till det?
 
Till all den kaos som finns i mitt inre just nu, så finns där också en sorg i att jag känner mig väldigt ensam och isidosatt. Jag vet inte riktigt vad som hänt eller varför, men det känns som mina närmaste vänner har alla försvunnit. De verkar inte vilja inkludera mig i sina liv längre, tycks som de hittat roligare och viktigare människor att umgås med. För jag är inte inkluderad mer. Jag får inte veta något, saker jag brukar vara först med att veta, får jag veta sist av någon annan. Den där koppen kaffe som alltid hängde som stående inbjudan är nerplockad och jag tror den är slängd i soporna. Och det gör mig så ledsen. För jag vet inte varför. Jag verkar inte vara önskad och jag känner mig totalt ensam. Allt det jag skrivit nu, är sådant jag hade utan tvekan pratat med mina närmaste med, men jag har inte sakt något till någon förutom min underbara fina make som alltid stöttar mig, och min älskade mamma som alltid har tid att lyssna.
Men ingen annan, för ingen har involverat mig i deras liv längre, och då vill jag inte involvera dom i mitt längre. Om du inte längre vill berätta om dina bördor, så kan du på allvar inte vilja veta mina.
Förtroendet försvinner, bandet bleknar. Ensamheten är det som blir kvar. 
 
Jag vet egentligen inte varför jag skriver här, kanske för att det rör sig så enormt mycket i mitt huvud just nu, ångesten äter upp mig inifrån och att skriva ner några av tankarna får det att lätta åtminstånde för en stund. Bara få vräka ur mig lite ut i tomma intet.
Jag orkar inte ens läsa igenom vad jag skrivit, så det är högst troligt fruktansvärt osammanhängande och felstavat, men den här texten är mest för min egen skull och jag ger dig en eloge om du orkat läsa ner hit, vet inte varför du skulle göra det och då får du helt enkelt skylla dig själv. Inlägget är kaos för att JAG är ett kaos!
Visa fler inlägg