Jag kan just nu inte hitta verkligheten, inte hitta vardagen, inte mig själv eller min plats. 

Det är så mycket och jag vet inte hur jag ska förhålla mig längre...

Jag fylls gång på gång av oro och sorg. Gråter och irar.

Ja - det har varit mycket de senaste månaderna. Det började med att min ena låssaspappa fick en stroke. Det verkade illa men det tog sig tack och lov. Sedan blev farfar sjuk. Vi hoppades och trodde det skulle gå bra. Sedan behövde min låssaspappa åka in till akuten. Han kom där ifrån. Sedan kom nyheten att farfar var döende. Sedan lämnade farfar oss. Sen åkte min låssaspappa in ännu en gång till akuten där det blev bekräftat hjärtsvikt. Och på onsdag ska vi begrava farfar...

Och just nu, så orkar jag inte sjukhus. Jag orkar inte med dödliheten som konstant gör sig påmind. Orkar inte gå mellan förtvivlan och hopp.

Och jag orkar inte att inte riktigt ha en plats. Jag hör likssom egentligen inte till, har ingen rätt. Det sitter till stor del i mitt huvud, men biologisk är jag varken dotter ellet barnbarn. Och kanske smärtar det, att jag vet att andra kan tycka saker om mig och mina relationer. I mitt hjärta är jag dotter och jag var barnbarn, men i ögon utifrån är jag inte det. Det blir en jobbig sits. 

Jag väntar på begravningen... det är med vemod. Jag vill inte säga farväl, även om jag faktiskt redan har gjort det. Gud vad lyckligt lottad jag är som fick säga farväl när han ännu var med oss. Men det är att avsluta ett kapitel med begravningen. Jag hoppas bara det går lungt och varmt till. 

Ut över det, ja så mycket annat som oroar och just nu är det nog en ensamhet som tynger mest. För jag känner mig ensam med dessa saker. Även om jag vet att det inte är så. Men alla har sina egna sorgemoln som de måste få handskas med, jag har också det, men jag har samma sorgemoln som flera olika och jag får då ett helt skyfall. Jag vet egentligen inte vad jag behöver, men jag känner mig tung, vilsen, ledsen, rädd och ensam.

Thats it..

[Jag behöver bara få vädra tankar]